nelllyyy

WOW

Kategori: Allmänt

Det är personer som fortfarande går in på min blogg. Även om jag inte uppdaterat på ett år. Eller mer än ett år. Tiden rusar iväg. Samtidigt så känns det som igår, när jag läser gamla inlägg. Vad har egentligen ändrats?

Kära bloggen

Kategori: Allmänt

Kära bloggen, vad jag önskar att jag skrev här oftare. Men jag vet inte om vad. Det är kul att blogga, men har ingen insperation just nu. 

Det är jättekul att gå igenom mina gammla inlägg. Tänk att jag haft denna blogg så länge nu. Helt fantastiskt hur snabbt tiden går. 

Vi hörs 

En hel massa tankar direkt från min hjärna

Kategori: Allmänt

Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans eller var jag ska ta vägen med alla mina tankar. Egentligen borde jag väl kanske skriva för hand så att inte allt bara kan raderas helt plötsligt, men jag väljer att skriva här via min blgg för att jag först hade tänkt att skriva ett word dokument men jag har inget word just nu, jag skulle behöva de egenlitgen för att kunna söka jobb. Men då tänkte jag att jag kanske ska skriva de på bloggen för att sedan länka bloggen via facebook så att folk kan läsa, så att jag inte gömmer mig som jag alltid gör, går och bär på mina tankar i min ensamhet. Det är absolut inget fel på det, jag gillar det då man behåller dem just för sig själv och de är endast en själv som kan ha en åsikt om de man tänker. Även om de i mitt fall kan vara enhel del, jag är ju ganska självkritisk måste jag säga. Jag vet inte anledningen varför jag känner att jag nåste skriva av mig, men jag känner verkligen de och de kanske blev som ett hål till de förflutna just efter den där filmen. Den där filmen som heter "Återträffen" är anledingen till att jag böjade skriva denna texten. 
 
Från början så trodde jag att de skulle vara en helt "vanlig" film, med "vanlig" tänker jag på en komedi eller familjefilm där man får en så kallat "feel good" kännsla. Det är var en "vanlig" film är, i alla fall det jag assosierat "vanlig" film till. 
 
Men under filmens gång så märker jag hur berörd jag blir, hur arg jag blir, hur ledsen jag blev och framför allt alla tankar som kom och empati jag kände för olika personer i filmen. Inte bara den "utsatta" som det så tydligt var "utsatt" utan även de som egentligen inte ansågs som "utsatta". Det är jättesvårt för er att förstå vad jag pratar om, när ni inte har sett filmen. Den handlar om en återträtt där en klass som har gått tillsammans i hela 9 år, träffas 20 år efter att de slutat att gå i samma klass, just den klassen med de personerna. Det är en tjej som blev mobbad, Anna Odell, som i filmen spelar "sig själv" alltså den Anna Odell som även bara inte i filmens värld är en konstnär, utan även har gjort tidigare konstprojekt. Hon spelar ju inte sig själv, alltså den "riktiga" Anna Odell, jag har inte kollat upp det tillräckligt noga, men har hon varit mobbad? 

Jag avbröt skrivandes nyss och var tvungen att blanda in andras tankar innan mitt huvud blev allt för snurrigt. Jag läste andras åsikter kring filmen, både de som tyckte filmen var något bra och de som inte tyckte de. Läste en som sa att filmen helt saknade fakta och hade velat se lärare och elever istället för tomma skolkorridorer som är en av scenerna i filmen, en som sa att detta bara är en film för att visa Anna Odell som hon är som person, en del kritiserade den person som hade sjkrivit just de där.

Som jag nyss skrev, är det någon som vet om den Anna Odell som inte är i filmen, om hon faktiskt har blivit mobbad, och om hon har det, varför skulle detta vara en film för att hylla henne? Och om de är för att hylla henne, då är det inte för att hylla den fysiska Anna Odell, utan den Anna som vi ser i filmen som är mobbad, och de e den tjejen i filmen, som jag inte tror att jag är ensam om, man verkligen känner igen sig i. De blir liksom en hyllningsfilm, i alla fall för mig, som har kännt mig mobbad. 
 
Jag vet att denna filmen inte bara påverkade mig, den har vunnit en guldbagge samt när jag gick ut från bio salongen, helt själv, första gången jag såg en film helt ensam. Helt otroligt att jag valde att se just denna som första film att se ensam på bio. I alla fall, när jag gick ut från biosalongen, där vi bara hade varit 4-8 personer, varv jag, ett gäng tjejer som verkade vara vänner samt ett äldre par. De äldre paret började direkt disskutera sin egna återträff "var de verkligen alla som hälsade på oss när vi själva var där?" Det är omöjligt för mig att bevisa att de faktiskt sa så, men de sa dem och de fick mig glad. De är inte bara jag som blir full av tankar i huvudet.

Började tänka så himla mycket på en gång, och tänker fortfarande samtidigt som jag skriver, jag hann tänka bland annat på min egna skoltid, min egna lilla klassåterträff även om de bara var efter 3 år, att vi inte bjöd alla, på min egna skoltid, hur folk behandlade mig, att jag nog faktiskt kanske var mobbad fast jag inte ville acceptera att jag var mobbad själv. Först nu när jag ser denna filmen, när de tar upp att de tysta även dem är mobbare. När en person inte accepterar en, ja då håller resten tyst. Tänkte på varför de ens finns folk som anser sig vara högre uppsatta än anddra, och varför andra anser andra vara högre uppsatta. När började detta egentligen? Är vi medfödda med detta? I djurens värld, de djuren som inte tänker lika mycket som djuret människan, så dör de som är svagare fyskiskt, men i människans värld verkar vi även ha en rangodning även psykiskt eller hur man ska beskriva det. Det är svårt att beskriva vad de är, och de är de som jag tror Odell även vill förmedla. Det är hur jag tolkar de hon vill förmedla. Sedan kan hennes budskap tolkas på ett helt annat sätt av en annan människa, beroende på vad den har varit med om i livet. Om det är de som påverkar? Hur ska man veta det? Är det uppväxten om formar en människa helt och hållet, hade jag och Hitler varit samma person om jag hade växt upp som honom, mött exkat samma människor, hört exakt samma ord, lukt, kännsla och så vidare. Eller är det något mer som vi inte vet om? Att vi har själar? Vissa tror ju det. Jag har ingen aning, jag bara tänker en hel massa tankar nu och jag vet inte om jag kommer komma fram till något. Jag behöver inte ens komma fram till något egentligen, det är bara ännu en social grej, eller psykiskt grej vad jag nu ska kalla det, jag har ju lärt mig av alla uppsattser i skolan att man ska komma fram till en slutsatts, vilket jag också oftast fick, jag "är bara en människa" vad nu de utrycket egenltigen betyder egentligen, jag är anpassningsbar för att jag har lärt mig det, eller hur var det nu, var jag det redan vid födseln? 
 
På tal om födseln så har de ju gjorts undersökningar med djur och bebisar och sådant, jag är inte helt hundra på resultatet, om de är sant eller inte, men intressant i alla fall, att de enligt vissa, behövs kärlek för att överleva, att man dör annars. Men för att få kärlek måste man bli berörd av en annan person, och då är vi igång med att bli "formad" till de som jag försöker få något ur, att alla påverkas av alla, men oavsätt om man tror på evulotionsteorin, gud eller något annat, så måste de ju finnas något de började med? Den första micropartikeln, eller vad de nu är, som finns bakom unniversum och allt vi människor inte har koll på, förstår ni? 
 
Det är alldeles för långt att gå, att börja analysera alla dessa små "problem" som inte är något "problem" vad nu ett "problem" är det är ju något vi lärt oss att en sak är ett "problem" och något annat inte, hursom helst, istället för att skicka människor till Mars och tänka att de är så jävla coolt, istället borde vi kanska försöka ta tag i de saker som mobbning, men vänta nu.. Det är det som är grejen. Det kanske inte går? För att de alltid kommer vara någon som är över den andra, det är då de skapas orättvisor, någon känner sig bättre än den andra, får den "mobbade" hjälp, får "mobbaren" att be om ursäkt, ja då är ju det den "mobbade" som helt plötsligt är den som har makten och får mobbaren att bli liten, eller osedd eller vad de nu är som har fått en människa att passa in i normerna som en "mobbad" 
 
Varför är det så att vissa anses som mer värda, bättre, sämre, beroende på vem man frågar, vad e de som gör att de är så? Människor är ju olika bra på saker, är det för att vi blivit uppväxta med de, för att min mamma åt mycket morötter så är jag bra på att rita sniglar, alltså förstå mig rätt, kan saker ha mer betydelse än vad vi tror, kan de finnas små saker som gör oss till den människa vi är, bara genom att om vi står i motvind låter håret flyga bakåt, eller om vi låter håret flyga framåt över ansiktet? 
 
Känns som jag bara filosoferar, när jag skriver de så känns de som att de är något fel med de, för att den stora folkmassan anser att de är ett flummigt yrke. 
 
Jag kan fortsätta i en oänlighet känns det som, helt plötsligt börjar jag tänka på om min text är "rättstavad" eller inte "rättstavad" vadå rättstavad, de är för att någon bestämmt, vissterligen för att de ska "underlätta" men vadå underlätta... Ja nu e jag tillbaka i svamlet. Vilket inte alls behöver vara något dåligt.

Varför skriver jag ens denna text, jag tror att de är för att jag vill känna att jag är värd något, jag vill upprätthålla mig för de som inte pratade med mig, för alla de som har behandlat mig dåligt, för dem jag har behandlat dåligt och fått att må dåligt, jag är värd något även om jag blivit behandlad taskigt och behandlat andra taskiga. Tror det kan vara sammasak för Anna, att hon kanske också vill känna så. Det är vad som passar för mig, de är därför denna film är så bra, i och med att alla har varit i exakt samma situation, och är, för de som är i en skolklass finns ju över allt, känna ett upprätthållande för sig själv, även mot de dåliga och bra man gör i livet. De vi alla har gemensamt är att vi föds och vi dör, det är den ända våra männslkiga hjärnor klarar av. Vi har ingan aning om vad de är vi gör, varför vi gör saker och varför vissa känner sig dåligt behandlade eller bra behandlade. Egentligen är det helt oviktigt. Eller är det?