nelllyyy

Vill inte ens skriva ut de här. Jag vill inte minnas detta. Men jag gör de ändå, får se de som ett sett att bearbeta det.

 

I förr går hade pappa druckit. Jag visste inte de först när jag hörde att han skällde på mamma och att mamma började gråta. Utan jag kände de på hans andedräck. Fan han skulle ju inte dricka mer. Han lovade mig då när jag var kanske 8-10 år. Även om han har haft många sned steg på olika festet hos folk eller som på förr förra året på julafton när han söp sig full och halkade. Och vi tog hand om honom.

Nu har han börjat dricka mer regelbundet. Fy helvete säger jag. Fick 3 jätte långa sms på natten av honom. I de första skrev han allt han gjort för mig, lär mig gå, lärt mig läsa, lär mig simma, tröstat mig när jag var liten, osv. Han skrev att han har fösökt få vett i min skalle utan att ha slagit mig. Att han visade mig den där filmen som visade hur de kan gå om man lägger upp någon för blottande film på sig själv. När jag var ett litet barn. Och inte ens ägde en jävla kamera. Eller var ute på nätet.

 

Han fattar inte hur jävla mycket skit han har gett mig. Hur jävla mycket skit han sa när jag var liten, när han söp en gång i veckan och spelade hög musik till 22 ibland senare och då var jag, den lilla flickan tvungen att gå upp kl 24 och be honom sänka volymen. Mådde så otroligt dåligt, var jämt orolig.

Speciellt efter incedenten då han kom in i mitt rum med en kniv mot hans egen hals och frågade om han skulle ta livet av sig.

 

Att han lärde mig gå är basic föräldrar uppgifter. Han fick alltid godnatt kramar så länge han inte söp. Så länge tills jag inte ville ge honom en kram längre efter allt jävla ont han gjort mig.

 

I hela mitt liv har mamma alltid gjort som han säger. Så gjorde även vi andra tre barnen. Tills jag började tjaffsa imot när jag inte längre ville höra på när han klankade ner på mamma. Vad hon än gör så säger han en negativ kommentar. När min bror bröt kontakten skyllde han på maskrosbarn. Han tror inte att vi kan tänka själva (nej inte så jävla konstigt när han hela tiden manipulerar oss).

 

I nästa sms stog det massa jävla anklaganden, han att vi andra får uppsattning tex mamma av sin arbetsgivare och vi av honom, ja ibland när man fått något mvg kanske. Men alla andra jävla dagar då?
Då öser han på med sina jävla negativa kommentarer. Han skrev att han aldig får beröm, är det så jävla konstigt när de ända han gör är att klaga?! "Nämen vad duktig du är, tack för att du ser de negativa i allt, jag behöver verkligen höra det jämt".

Hur svårt de är att hitta jobb, hur svårt de är att skaffa sig ett liv för man behöver pengar. Han ser aldrig möjigheterna. Det märketes tydligt när han skrev att han är hemma 95 % av tiden. Inte fan är de mitt fel? Han säger att jag inte tog med honom på utställningen, men jag sa att jag inte fått så mkt info om den och att jag skulle på läger den dagen så kunde inte. Men inte fan lyssnar han som vanligt.

 

JAG har inte bestämt att han inte ska ta den där jävla bussen, han kan väl för fan ta med nån av sina kompisar. Jag har mitt eget liv och jag måste för fan må bra!!!!!
 Han får ta tag i sitt liv och göra de han mår bra av. Den ända han ska leva med hela sitt liv är han själv. Och jag fattar fan inte varför han bara inte beter sig bättre, då skulle han för fan få beröm.

Visst, han är sjuk. Men tror han att de är omöjligt att bli gladare, att ta bussen själv, att göra allt de han vill. Ja då förblir de omöjligt. Det är inte mitt ansvar att han ska må bra. Det är dock hans ansvar att jag mår bra tills jag är 18!! Men jag mår fan inte bra av att bo med honom. Jag önskar fan att han inte stannade med oss. Han har mest gjort mitt liv grått, mörkt och jävligt negativ.

 

I de sista sms skrev han massa jävla anklaganden. Varför är de så svårt att följa med mig ut och gå?! Varför målar du aldrig av mamma och gustav när jag önskat och önskat? Varför skickar du massa jävla sms på kvällarna? Pappas önskningar kan man skita i.

 

JA det kan man för fan. För jag vet vad jag mår bra av. Han har ju för fan märkt att jag inte mår bra. Har fått flera ångestattacker för att de har blivit för mkt med mina egna problem och hans.

För jag ska då fan slicka hans röv, måla teckningar till honom, gå ut och gå med honom så man kan vara hans jävla psykolog. När jag inte gör de som nu, får jag dessa jävla sms som han bara skickar för att jag ska få skuldkännslor och tycka synd om honom! Fy helvete. Jävla manipulerande svin.

 

Men de är för fan inte mitt ansvar att han ska må bra. Man måste lära sig att må bra i sig själv. För som sagt så är det bara en själv man kommer leva med hela livet.

Men tack för att du gör de enklare för mig att flytta ifrån dig. Du stöter ifrån mig när du försöker manipluera mig att må dåligt bara för att du mår dåligt. Tycker fan inte synd om dig när du gör det. Jävla svin.

 

De sista han skrev i sms var: Du gör alltid DE DU VILL.

Ja, för jag har en egen jävla vilja. Jag är inte som mamma och lille bror som gör som han säger. Han måste för fan förstå att vi har ett eget liv, egna viljor att ta hand om. Vi kan inte rätta oss efter honom hela jävla tiden. Tänker fan inte be om ursäkt för att jag gör de jag mår bra av! Mitt mående är lika jävla viktigt som hans. Och som sagt är det jag som inte är myndig och han som ä vuxen. Han ska se mina behov och inte tvärt om.

Jag vill inte längre vara hans jävla förälder. Jag vet att han har haft kassa föräldrar han med. Men var den som dina föräldrar inte var då! Det är de jag tänker göra. Fy helvete. Man kan inte ersätta sina barn som sina föräldrar. De funkar fan inte så.

 

Jag vill flytta nu. Men samtidigt så vill jag att mamma å lille bror ska flytta med. De ska inte behöva slicka hans jävla röv, göra de han beställer. Han tänker fan aldrig på oss barn! Han bara tror de. Men han vet inte hur jävla myckt skit han ger, som är mycket mycket mer än de "goda".

 

Han verkar inte ens ångra de han gjorde. Inte pratat med honom sedan de där fruktansvärda jävla sms:n.