nelllyyy

You don't care how it hurts

Kategori: Allmänt

Jag är ganska ledsen redan, har ångest över skolarbetet som inte är gjort. Du ber mig hålla i en tavla mot den benvita väggen. "Jag måste göra någon ändring på denna. Annars får den slängas"
Jag svarar inte, vad förväntar du mig att svara?
"Jag har för mycket tavlor där nere, i målarrummet. Det får inte plats längre! De måste sättas upp en list här på väggen att ställa tavlorna på. Ni får välja ut tavlor ni vill ha kvar på jullovet"
Jag svarar: Men det är dina verk och ditt ansvar.
"Men det är ju för fan ni som ska ha dem sedan"
 

Detta samtal skedde för några dagar sedan. Kanske 2-3. Inte alls ovanligt att han lägger ansvar på oss. På mig. Jag som redan har tagit på mig ansvaret att skydda de andra från hans onda ord. Den som säger till honom när det blir för mycket, den som vågar ta bråket. Även om jag inte har energin till det. Men hela tiden varje dag hör man, det var de värsta jag har hört! Vad fan är det du säger? Och så vidare.
 
Fick höra idag att han sagt: "Hon är så känslig"
 

Vem är det som är känslig, jag som är 17 år gammal som vågar bråka med ens egna pappa. Jag som 17 åring som ska vara ens pappas trygghet när han tillexempel fått virus på datorn "Det känns så tryggt att du är här"
 
Får höra: "Du ska bara ha och ha! Tänk på andra någon gång!" När det är han som bestämt att jag ska få TV:n vi fått av min mammas jobbarkompis. Men har ändrat sig och funderar på om han vill ha den, fast den är mindre en hans. Vem är det som bara ska ha? Det är inte jag som hela tiden skriker efter andra: "Kom hit och kolla på denna målning" "Vispa grädde till mig" "Jag hittar inte mina vantar, var har DU lagt dem!?"
Vem är det egentligen som bara ska ha och ha?
Och vem är det egentligen, av oss två, som beter sig som en vuxen?
Och visst är jag kännslig. Men det är inte så konstigt, när man ska vara sin förälderstrygghet. Vem är då min trygghet? Inte konstigt att man blir känslig.
 
Jag är 17 år, inte jämngammal med dig, "Pappa".
Kommentera inlägget här: